Smiling so hard that my mouth looks like a capital U.

Det är lite underligt när tiden tar tag i en och skakar om en. Ja, det är en märklig känsla att inse att det alldeles strax är dags att bli stadsbo igen och ha sin adress i en liten skrubb. Att de somriga dagarna har tickat förbi och jag har förblivit blek. Att lovet tog slut efter min festivalvecka i Borlänge och att det efter dess har varit endast jobb, jobb och mera jobb.
Men jag menar inte att jag inte haft det trevlig, det är bara det att jag insett att jag inte har lusten till att bada tre timmar om dagen och inte heller orken till att fara länet runt på mina lediga dagar. Många av mina sommardagar har jag spenderat helt och hållet utmattad, med en ork som en åttioåring och ett humör likt min systers när jag väckt henne genom att blinka med lampan. Jag har gått hemma och muttrat över allt ogräs som växt där jag inte hunnit rensa, mina envisa sömnproblem och mina känsellösa hälar (för mycket stillastående på jobbet).
Men det finns också dagar som jag lyft på arselt och gjort saker, och de dagarna är jag tacksam för. De dagar, det lilla timantalet, jag spenderat med mina vänner har givit mig så mycket livsglöd att det är otroligt. För det ger mig ett sådant lyckorus att vara varse om att mina vänner alltid finns där, även om jag sällan pratar med dem och kanske ibland tröttnar på dem. Att de endå är mitt entourage, mina räddare i nöden.

Ja, en sommar är i princip slut, hösten knackar på dörren och jag som fryser lika lätt som en julstjärna i snöstorm kommer inom en snar framtid att ta på mig höstjackan och bittert stämma in i klagosången som det nalkande mörkret bidrar till. Men, jag ska försöka se det positiva i den kommande årstiden trots dess överhängande nackdelar, för det finns ju thé, varma famnar och värmeljus att värma sig med. Och hur fint är inte det? Sockersött.