En liten strimma svart.

Jag sitter vid min dator och dricker Mollbergs blandning. Brevid mig ligger min systers utbytta iPod, vilken jag tänkte att jag faktiskt kunde ärva tills jag valt vilken färg min ska ha. I den stoppar jag massa musik, dock är denna musik överrepresenterad av Lindh, Hellström och Räisänen, men det är så det ska vara i Saras värld. Faktum är att välkänd musik är den bästa musiken i årstidsväxlingen, något att nynna med i är liksom lite uppiggande.

Mitt nuvarande tillstånd: Allt är väl mestadels bra, jag är lyckligare än på länge, men jag har mina sämre dagar. Det kommer vissa stunder när jag knappt kan prata pågrund av rädslan för att släppa ut allt inom mig. Ni vet all den där framanalyserade skiten som knappast kommer inträffa, den som endast skapas av rädsla och sömnlösa nätter. Saken är väl den att den egentligen måste ut för att du inte ska bli kvävd av tankarna, men psyket sätter stopp för denna process och pratar jag så börjar jag gråta och inget blir sagt. Vet inte riktigt hur man tömmer hjärnan på sånt här, men jag antar att man ska gråta tills tårarna är slut och sedan prata ut. Men nog om mitt ibland ostabila psyke, hösten är nu här! Snart blir träden eldfärgade och Josefin gladare än gladast. Snart får jag ha min kappa och min blåbärsbasker på mig! Snart kommer luften att dofta friskt och filten vara min bästa vän.

♥ Där jag kommer ifrån säger man egen om den som är annorlunda. Att vara egen är att vara lite för mycket sig själv. Att vara egen anses inte bra. Det är bra. Egen måste man vara annars är man slav. - Bodil Malmsten