Keep me where the light is.

Ord som fastnar på tungspetsen likt smultronkärnor i hörntänderna. Dagar som flyter förbi som segelbåtarna på det bräckta vattnet utanför mitt fönster. En saknad som svider lika djupt som en varm baguetteplåt mot underarmen. Kyssar som skapar hissnande rysningar likt en tur i 180km/h rakt upp i luften. Livet tickar på med en ohejdbar kraft. Hade jag haft kraften hade jag omfamnat det och njutit av sommaren, dansat över nyplöjda åkrar och tagit nattbad, men det tickar på som Hogwartsexpressen och jag står kvar på plattformen med armarna utsträckta. Allt jag kan göra är att vänta på nästa tåg och möta hösten, en höst som ser ut att bli den finaste på länge. Att gråta över att ännu en sommar snart är slut är onödigt, det kommer fler dagar att fånga och om det är slaskigt under dessa bryr jag mig inte om.