fredag 19 december 2008
onsdag 17 december 2008
seven days. seven days.
Huvudet är tungt, kroppen svag och körtlarna ömma. Att orka är svårt, viljan finns inte där. Hypokondrin spökar, jag vill inte bli sjuk, jag får inte bli sjuk. Mitt immunförsvar är svagt och julen nära. Feberkoma på julafton det är frågan.
Skrivet av
Sara Louise.
Kl.
17:06
8
kommentarer
innehåll.
ordbajs
måndag 15 december 2008
På tå vi tassar förbi och försöker glömma.
Ibland rusar känslorna förbi, ibland finns de inte där. Kanske slår de till när du inte vill det, kanske när du ser en rosenkindad pojke eller när din vän får dig att le. Dessa känslor kan få dig att skämmas, gråta, skratta och skaka, de kan få dig tappa allt och ge ögonen glans eller glitter. Kanske skriver du ner dem och håller dem för dig själv, kanske delar du glatt med dig av dem till alla som har öron, eller tassar försiktigt förbi dem för att inte väcka dem. Alla är vi olika, men endå lika. Alla har de där känslorna, men de artar sig på olika sätt. Är du en tänkare, gömd bakom en mask, en lipsill eller en pratglad typ? Jag är allt kombinerat, en tänkande och gråtande pratkvarn.
Skrivet av
Sara Louise.
Kl.
22:34
6
kommentarer
innehåll.
ordbajs
Mina hjärnceller ligger huller om buller.
Jag lider av skoltrötthet, julklappspanik och torra läppar. Inget roligt må jag säga. Jag vill bara ligga i sängen och titta på tv hela dagarna, helst Ellen Degeneres eller något sådant. Dock måste jag gå i skolan tre dagar till, sen tar jag lov. Önskar bara att snön snart kunde komma, men nej, det lär den nog inte göra. Sen är jag dödssugen på det där kaffet jag drack i fredags, det godaste jag svalt i mitt liv. Någon som vill ta en tur till Landkrabban och fråga hur de blandar det? Som en liten julklapp liksom...
Skrivet av
Sara Louise.
Kl.
21:07
2
kommentarer
fredag 12 december 2008
When the days grow darker and the white snow falls.
Skrivet av
Sara Louise.
Kl.
22:16
3
kommentarer
innehåll.
foto
,
Juletider
torsdag 11 december 2008
Åhh, så kisar vi!

Jag har en väldigt vacker min när jag fotar, det är ju inte konstigt om jag lyckas få rynkor i tjugoårsåldern så som jag kniper med ögonen.
Skrivet av
Sara Louise.
Kl.
16:36
3
kommentarer
tisdag 9 december 2008
I promise you that I will keep on writing.
Till vänster syns ett brant berg, som det värsta som jag vandrade uppför när jag var i Åre för ett och ett halvt år sedan. Ett sånt berg som man bara kan ta sig upp för om man verkligen har bestämt sig för att se den vackra utsikten.
Till höger därimot ser jag en rak och behaglig väg, en grusväg kantad av vackra åkrar där solens strålar glittrar i havren som växer där. Lite längre fram på vägen så anar jag ett skogsbryn som vägen fortsätter in i, där är det lite mörkare, men allt det vackra och bekanta får mig att bortse från det. Dock är det inget vackert som döljer sig där, nej, där är det kallare än man kan ana. Vänder man inte innan man kommit dit så är det tortyr som väntar. Men om jag bara går en bit till då, och njuter av solen ett slag? Jag kan ju vända vid skogsbrynet och vandra hem sedan...
Mina sinnen säger "Sara, gå mot allt det där vackra. Gå mot dalen där du får känna att livet är lätt och solens värme mot dina armar". Hjärnan säger "Varför tar du inte an dig utmaningen, snörar på dig dina gympaskor och traskar upp för den där slingriga, myggiga och leriga stigen. Du vet så väl att utsikten kommer att slå allt det där vackra du kan se till höger. Kanske kräver det mer av dig, men du utvecklas så mycket mer av det och du mår bra när du är framme." Men kluvenheten finns där, sinnena eller hjärnan? Vad är bäst?
Du skulle lätt kunna säga till mig "Sara, följ hjärnan, det är ju ditt bästa vapen. Det är förnuftet som man ska lyssna till och mot friskheten man ska sträva". Men, har vi samma syn på allt? Nej, vi är olika människor. Tänk om utsikten är en enda stor besvikelse? Och. Man bestämmer sig inte bara för att vandra upp till trädgränsen, man måste få tänka över möjligheterna. Kan jag flyga? Nej, det kan jag inte. Det enda jag kan är att kämpa, kämpa tills jag når ett beslut. Men ja, jag är född med beslutsångest. Och medan jag tänker och tänker så försöker jag att ta små steg åt vänster, för att i alla fall lindra orden som ekar runt mig. Sinnet det hatar mig för det, men hjärnan kanske blir gladare och tankarna med tiden klarare.
GRATTIS PÅ NAMNSDAGEN ANNA!
Skrivet av
Sara Louise.
Kl.
16:09
9
kommentarer

