I promise you that I will keep on writing.

Till vänster syns ett brant berg, som det värsta som jag vandrade uppför när jag var i Åre för ett och ett halvt år sedan. Ett sånt berg som man bara kan ta sig upp för om man verkligen har bestämt sig för att se den vackra utsikten.
Till höger därimot ser jag en rak och behaglig väg, en grusväg kantad av vackra åkrar där solens strålar glittrar i havren som växer där. Lite längre fram på vägen så anar jag ett skogsbryn som vägen fortsätter in i, där är det lite mörkare, men allt det vackra och bekanta får mig att bortse från det. Dock är det inget vackert som döljer sig där, nej, där är det kallare än man kan ana. Vänder man inte innan man kommit dit så är det tortyr som väntar. Men om jag bara går en bit till då, och njuter av solen ett slag? Jag kan ju vända vid skogsbrynet och vandra hem sedan...

Mina sinnen säger "Sara, gå mot allt det där vackra. Gå mot dalen där du får känna att livet är lätt och solens värme mot dina armar". Hjärnan säger "Varför tar du inte an dig utmaningen, snörar på dig dina gympaskor och traskar upp för den där slingriga, myggiga och leriga stigen. Du vet så väl att utsikten kommer att slå allt det där vackra du kan se till höger. Kanske kräver det mer av dig, men du utvecklas så mycket mer av det och du mår bra när du är framme." Men kluvenheten finns där, sinnena eller hjärnan? Vad är bäst?

Du skulle lätt kunna säga till mig "Sara, följ hjärnan, det är ju ditt bästa vapen. Det är förnuftet som man ska lyssna till och mot friskheten man ska sträva". Men, har vi samma syn på allt? Nej, vi är olika människor. Tänk om utsikten är en enda stor besvikelse? Och. Man bestämmer sig inte bara för att vandra upp till trädgränsen, man måste få tänka över möjligheterna. Kan jag flyga? Nej, det kan jag inte. Det enda jag kan är att kämpa, kämpa tills jag når ett beslut. Men ja, jag är född med beslutsångest. Och medan jag tänker och tänker så försöker jag att ta små steg åt vänster, för att i alla fall lindra orden som ekar runt mig. Sinnet det hatar mig för det, men hjärnan kanske blir gladare och tankarna med tiden klarare.

GRATTIS PÅ NAMNSDAGEN ANNA!