Bite me, I'm seeing double.

Är så grymt tacksam för allt som ni gör för mig, alla som stöttar och bryr sig när jag vinglar till. Ni ska veta att jag försöker göra det ni säger, men det är som att lampan släks för någon som är mörkrädd. Paniken växer. Jag kan hantera min panik till ett viss mått genom att gå den säkra vägen. Men jag vet att för att den ska försvinna måste jag vänja mig vid mörkret och vandra på längs vägen ändå. Att tänka på alla trygga händer, vackra ord och människor hjälper mig att se. Tack.